Sjuk o självkänsla....
Ligger i sängen och lyssnar på Mia Thörnblom och mer självkänsla....Min självkänsla är på botten för jag har feber och är sjuk för fjärde gången på typ två månader....
Om jag inte vore så jävla bra så borde jag säkert få sparken....
Ni ser, nu säger jag emot mig själv,vill ju tycka att jag är bra, men jag tycker personligen att jag suger.
I helgen var jag på trettiårsfest. Fest är kul, jag brukar dricka vin i mängder,för det får plats en hel del sånt i min lilla kropp. Jag gjorde precis som Mia Thörnblom precis pratade om just i boken. Istället för att bli the life of the party så satt jag och oroade mig till den milda grad för att folk skulle se att mitt färgade hår är på utväxt, att jag har svarta ringar under ögonen, e lite tjock om magen, att jag är för osocial....Satt där och tänkte och tänkte för att komma fram till nåt smart att säga för att verka social.
Till slut hade det gått så långt tid att alla hade hittat sina grupperingar för kvällen och jag började göra som jag alltid lyckas göra. Istället för att slappna av började jag klaga på att tjejen i hörnet var föööör mycket, killen på balkongen pratade för högt, att musiken var dålig och chipsen för starka...Jag måste sluta tänka. Det bästa vore om jag kunde vara festens mittpunkt utan en enda droppe alkohol.
Önskar att jag kunde tycka att en halvtjock mage är bra att ta av ifall Sverige gick ut i krig, att jag kunde tänka att även ett ofärgat hår är hår, att mina kläder är så perfekta dom kan bli med begränsad budget...Att jag kunde förstå att dom som tycker om mig,gör det för att jag är jag, inte för nånting annat....
Känts okej på jobbet ett par dagar...Igår ringde en agent och ville ha ett snabbt svar. Jag var tvungen att ställa några följdfrågor eftersom jag inte har riktigt hundra koll på allting efter två månader....På en sekund sänkte hon hela min dag genom att säga " koppla mig till din kollega, hon vet åtminstone vad man pratar om"
För att inte til slut förinta mig själv bör jag säga ifrån. Kräver hon min respekt så bör jag sätta ner foten och säga, "Detta är inte okej för mig" Istället känner jag avsky mot henne, och hoppas att hon gör ett allvarligt fel snart bara för att jag ska få gotta mig i hennes olycka.
Har aldrig reflekterat speciellt mycket över mitt beteende förrän det senaste året. En i min närhet är otroligt negativ emellanåt och jag har retat mig på det. Tills jag kommit på att vi dragit ner varandra i skiten, och att jag inte vill stanna där nere med henne.
EN sak jag åtminstone är stolt över mig själv för. Att jag kommit fram till att det finns fel, med mig och mitt liv....Det är väl först då det finns möjlighet att göra nåt åt det?
Om jag inte vore så jävla bra så borde jag säkert få sparken....
Ni ser, nu säger jag emot mig själv,vill ju tycka att jag är bra, men jag tycker personligen att jag suger.
I helgen var jag på trettiårsfest. Fest är kul, jag brukar dricka vin i mängder,för det får plats en hel del sånt i min lilla kropp. Jag gjorde precis som Mia Thörnblom precis pratade om just i boken. Istället för att bli the life of the party så satt jag och oroade mig till den milda grad för att folk skulle se att mitt färgade hår är på utväxt, att jag har svarta ringar under ögonen, e lite tjock om magen, att jag är för osocial....Satt där och tänkte och tänkte för att komma fram till nåt smart att säga för att verka social.
Till slut hade det gått så långt tid att alla hade hittat sina grupperingar för kvällen och jag började göra som jag alltid lyckas göra. Istället för att slappna av började jag klaga på att tjejen i hörnet var föööör mycket, killen på balkongen pratade för högt, att musiken var dålig och chipsen för starka...Jag måste sluta tänka. Det bästa vore om jag kunde vara festens mittpunkt utan en enda droppe alkohol.
Önskar att jag kunde tycka att en halvtjock mage är bra att ta av ifall Sverige gick ut i krig, att jag kunde tänka att även ett ofärgat hår är hår, att mina kläder är så perfekta dom kan bli med begränsad budget...Att jag kunde förstå att dom som tycker om mig,gör det för att jag är jag, inte för nånting annat....
Känts okej på jobbet ett par dagar...Igår ringde en agent och ville ha ett snabbt svar. Jag var tvungen att ställa några följdfrågor eftersom jag inte har riktigt hundra koll på allting efter två månader....På en sekund sänkte hon hela min dag genom att säga " koppla mig till din kollega, hon vet åtminstone vad man pratar om"
För att inte til slut förinta mig själv bör jag säga ifrån. Kräver hon min respekt så bör jag sätta ner foten och säga, "Detta är inte okej för mig" Istället känner jag avsky mot henne, och hoppas att hon gör ett allvarligt fel snart bara för att jag ska få gotta mig i hennes olycka.
Har aldrig reflekterat speciellt mycket över mitt beteende förrän det senaste året. En i min närhet är otroligt negativ emellanåt och jag har retat mig på det. Tills jag kommit på att vi dragit ner varandra i skiten, och att jag inte vill stanna där nere med henne.
EN sak jag åtminstone är stolt över mig själv för. Att jag kommit fram till att det finns fel, med mig och mitt liv....Det är väl först då det finns möjlighet att göra nåt åt det?
Kommentarer
Trackback