Det är ett faktum.
Att jag inte lyckas hålla ihop mitt liv och samtidigt klarar att vara lycklig just nu.
Jag ser det som ett misslyckande big time att flytta "hem" igen...Men jag vet inte ens var mitt hem är.
Vet inte om det är lycka att släpa sig upp halv sex varje morgon, komma hem sju varje kväll och slita för en låååååååååg lön och betala 2700 kronor för att ta sig till jobbet i en stad man inte hör hemma i?
Vet att man inte ska klaga, vet att många har det sämre och jag har mycket mycket att vara tacksam för.
Men jag är dålig på att anpassa mig. Jag vill välja själv vad jag ska titta på på tv, när jag ska komma hem och....Jag vet att jag är för gammal för att vara såhär ego?? Men ändå är jag det.
Jag längtar till "ensamheten" i min lägenhet. Jag som älskade att stänga av min telefon, läsa ett maraton av böcker, städa mitt i natten och sova länge på morgonen...Just nu funkar det inte, och det är bitterljuvt. Har träffat en av dom bästa killarna, men ändå får vi inte ihop det.
Jag trivs, men vantrivs, är glad men ledsen....
T är nog inte så nöjd han heller, vem kan älska en sån som jag????? Som bara tänker på sig själv...