Va inte nån jävla livscoach.
...Då skulle jag vara så himla mycket mer älskvärd.
Thomas sa " Du har en sån otrolig personlighet när du är på det humöret"....
Varför är jag då inte på humör lite oftare?
Jag har inte hittat det där jävla "goet i mig själv"...
Innan jag bytte jobb gnällde jag över hur tråkigt och omotiverande det var...Nu gnäller jag över att det är för svårt. När jag biter ihop och kämpar på så tror folk att jag är sjuk. Då kommer jag på mig själv och får tokångest över att jag är vilsen, och så ligger jag en hel natt och kniper ihop ögonen så hårt att huvudet nästan sprängs istället för att slappna av. När jag sen vaknar känns det som jag "sovit vaken" och så är jag ofokuserad igen.
Det värsta med det hela är att jag är inte speciellt vansinnigt dålig på mitt jobb. Jag är ju ingen stjärnsäljare, men jag drar roliga skämt, vet hur man talar tydligt i telefonen, jobbar över när det behövs och ändrar mina semesterveckor om någon hemskt gärna vill åka utomlands och allt hänger på om jag kan skifta min ledighet med en vecka...
Kan dock vara så att jag förintar mig själv hela tiden. Min förra chef var expert på att förinta mig, men istället för att säga ifrån så slutade jag jobba där. Ska jag hela tiden ursäkta mig själv? Istället för att vara stolt över mina resor jag bokar, så tänker jag mest,vemsomhelst kan väl kränga en himla båtripp..Det är säkert sant, vemsomhelst kan lära sig mitt jobb, men jag kan bara lära mig själv det där lilla extra....För det har inte med nåt jäkla bokningssystem att göra, utan med min attityd.
När jag lånar bilen sätter jag mig inte bakom ratten till friheten, utan jag rattar mig rakt in i ångesten. För det enda jag kan tänka på är att ingen i min familj tror att jag kan köra bil trots att jag haft körkort i flera år och uppenbarligen inte kört in eller över nåt eller någon ännu. Min mamma skulle hellre promenera än att sätta sig bredvid mig när jag kör.
Där förintar jag mig själv istället för att lägga foten på gasen och köra iväg. Sen när bilens ägare säger "Varför säger du att du kör bil dåligt, när du är jätte duktig" ,då blir jag arg för att han ska van nån jäkla livscoach. När en livscoach är precis det jag behöver ha...Han känner mig redan bättre än va jag känner mig själv. Jag måste vara så sjukt jobbig att hänga med, kanske därför jag alltid gillat att umgås med mig själv. Men det är ju fan knappt att jag orkar med mig själv...
Det ska också bli ett av mina mål. Att växa som människa. Har ett skal som jag gärna växer ur...
Thomas sa " Du har en sån otrolig personlighet när du är på det humöret"....
Varför är jag då inte på humör lite oftare?
Jag har inte hittat det där jävla "goet i mig själv"...
Innan jag bytte jobb gnällde jag över hur tråkigt och omotiverande det var...Nu gnäller jag över att det är för svårt. När jag biter ihop och kämpar på så tror folk att jag är sjuk. Då kommer jag på mig själv och får tokångest över att jag är vilsen, och så ligger jag en hel natt och kniper ihop ögonen så hårt att huvudet nästan sprängs istället för att slappna av. När jag sen vaknar känns det som jag "sovit vaken" och så är jag ofokuserad igen.
Det värsta med det hela är att jag är inte speciellt vansinnigt dålig på mitt jobb. Jag är ju ingen stjärnsäljare, men jag drar roliga skämt, vet hur man talar tydligt i telefonen, jobbar över när det behövs och ändrar mina semesterveckor om någon hemskt gärna vill åka utomlands och allt hänger på om jag kan skifta min ledighet med en vecka...
Kan dock vara så att jag förintar mig själv hela tiden. Min förra chef var expert på att förinta mig, men istället för att säga ifrån så slutade jag jobba där. Ska jag hela tiden ursäkta mig själv? Istället för att vara stolt över mina resor jag bokar, så tänker jag mest,vemsomhelst kan väl kränga en himla båtripp..Det är säkert sant, vemsomhelst kan lära sig mitt jobb, men jag kan bara lära mig själv det där lilla extra....För det har inte med nåt jäkla bokningssystem att göra, utan med min attityd.
När jag lånar bilen sätter jag mig inte bakom ratten till friheten, utan jag rattar mig rakt in i ångesten. För det enda jag kan tänka på är att ingen i min familj tror att jag kan köra bil trots att jag haft körkort i flera år och uppenbarligen inte kört in eller över nåt eller någon ännu. Min mamma skulle hellre promenera än att sätta sig bredvid mig när jag kör.
Där förintar jag mig själv istället för att lägga foten på gasen och köra iväg. Sen när bilens ägare säger "Varför säger du att du kör bil dåligt, när du är jätte duktig" ,då blir jag arg för att han ska van nån jäkla livscoach. När en livscoach är precis det jag behöver ha...Han känner mig redan bättre än va jag känner mig själv. Jag måste vara så sjukt jobbig att hänga med, kanske därför jag alltid gillat att umgås med mig själv. Men det är ju fan knappt att jag orkar med mig själv...
Det ska också bli ett av mina mål. Att växa som människa. Har ett skal som jag gärna växer ur...